Osynlig av Paul Auster

Osynlig av Paul Auster blev ett impulslån när jag var på bibblan senast, jag skulle egentligen bara hämta ut en reserverad bok men så gick jag förbi A och råkade få syn på Osynlig. Impulslån är okej, det är värre med impulsköp…

Vi, Dolly och Sofia, ska på Internationell författarscen då Paul Auster gästar stan. Med anledning av det kommer det bli en hel del Auster-läsning här under våren. Sofia har till exempel nyligen läst Leviathan. Och nu har jag alltså läst Osynlig, den senaste som översatts till svenska.

Jag vet inte hur jag ska kunna göra den här boken rättvisa. Den var så himla bra! Den grep inte tag i mig som Till sista andetaget men skrivtekniskt är den ett mästerverk. Romanen aspirerar även den på att hamna på listan för årets bästa böcker (hur ska detta läs-år sluta egentligen? två sjukt bra böcker och det är bara början av februari…). På framsidan står det ”Det är den bästa roman Paul Auster har skrivit”, stora ord av en journalist på New York Times. Jag har bara läst New York-trilogin och Resor i skriptoriet, den första gillade jag mycket, den var cool men den sistnämnda gillade jag inte. Jämfört med dessa två är Osynlig annorlunda, och den tilltalar mig mycket mer.

Det handlar om Adam Walker, och vad som hände 1967. Jag gillar den unge Adam. Born som han träffar är knepigare. Hans möte med Born leder vidare till mystiska och obehagliga händelser. Berättelsen inleds i första person, men avslutas i tredje person. Boken byter perspektiv och talare ofta, men det fungerar. Det är skickligt och tillräckligt tydligt gjort.

Det är alltså en huvudberättelse, det som hände året 1967. Runt det finns en ramberättelse, Adam skriver en bok om året 1967 och när han kör fast i skrivprocessen kontaktar han en gammal vän. Sen händer en massa grejer som jag inte vill gå in på här, läs själv istället!

Titel: Osynlig
Författare: Paul Auster
ISBN: 978-91-0-012466-3
Antal sidor: 316