Hej på dig älskade tegelsten!

Jag älskar tjocka, tunga, svåra, djupa, evighetsprojekt till böcker. Är det en god bok tål den att utvidgas. Jag vet att jag kommer leva med den här boken, personerna, miljöerna och författarens tankar ett bra tag. Det jag tyckte var ointressant i de första kapitlen, ter sig plötsligt av största vikt längre fram. Karaktärerna behöver inte förklaras eller presenteras explicit (som man tvingas till i kortare alster )— de presenterar sig själva. Och även om de, på klassiskt Balzac-manér, eller à la Tolstoj får sina epiteter så kommer du mycket närmare romankaraktären efter att ha sett denne in action under en 200 sidor.

En tegelsten skulle jag klassa som en bok på över 500 sidor. Absolut absolut inte mindre! Det beror ju dessutom på storleken på bokstäverna… Jag är dessutom så till den grad fascinerad av författare som har fantasin att skriva en så lång bok.

Tegelstenar jag älskar:

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij (den tog sin lilla tid, och jag skulle inte för mitt liv läsa om den. Men den gör sig ständigt påmind)

Blonde av Joyce Carol Oates (den tog sig bara mer och mer ju längre in man kom)

Anna Karenina av Lev Tolstoj (tål en omläsning! Snart!)

Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami (åh, en helt fantastisk historia som gott kunde ha varit en serie i sju delar)

Tegelstenar jag vill läsa:

Mannen utan egenskaper av Robert Müsil

Min kamp och kanske dess efterföljare av Karl-Ove Knausgård

Och där tog fantasin slut.

Det här inlägget postades i Av Sofia och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Hej på dig älskade tegelsten!

  1. Bianca skriver:

    En rolig tegelsten är Liftarens guide till galaxen-samlingen. Är ju egentligen 5 böcker men dom hänger ihop som en!

  2. Jag håller med dig på alla punkter. Jag ääälskaar tegelstenar. Att få försvinna in i en hel värld och bara läsa, läsa, läsa. Man lär verkligen (om det är en bra bok) känna karaktärerna in på bara skinnet, vilket jag gillar. Och man får följa dom genom både det ena och andra. Men åh vad det kan vara sorgligt när den är slut…

    • Sofia skriver:

      Ja, det är väldigt sorgligt när de tar slut. Håller just på att lämna Träskvärlden i ”den amerikanska flickan”…

      • Åh, syster natt och syster dag. Var inte länge sedan jag själv läste den. Det är gott att veta att Glitterscenen ligger här hemma och väntar. Då känns det som om den världen finns kvar och väntar på att jag ska komma och besöka den igen :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s