Om att förlora språket

 

Vallgren Mossaed

Författaren och musikern Carl-Johan Vallgren bodde under mer än tio år i Berlin på 90-talet. Poeten Jila Mossaed tvingades fly från Iran till Sverige vid 38 års ålder på 80-talet.

Svenska PEN-klubben arrangerade igår kväll på kulturhuset i Stockolm ett samtal dem emellan under titeln: ”Hotade ord: Den nödvändiga flykten”.

Kanske tycks det lite vågat att jämföra en flyktings upplevelser och författarskap med en svensk som frivilligt utvandrat? Vad fanns det egentligen för beröringspunkter?

Jila skriver idag dikter på både persiska och svenska. Hon läser ett par dikter rätt upp och ned; enkla, sorgsna med teman som död och utanförskap. Hennes handleder pryds av armband som klirrar varje gång hon för tillbaka håret från ansiktet.

Carl-Johan sitter och pillar med sin snusdosa. Han får lägga den ifrån sig för att bläddra fram till hundöronen i böckerna han har tagit med. Han läser ett par stycken ur ”Berlin på åtta kapitel” samt de två romanerna ”Dokument rörande spelaren Rubashov” och ”Kunzelmann & Kunzelmann”. Gemensamt för utdragen är att de utspelar sig i Berlin.

Vallgren skrev under sin tid i Berlin inte mer än inköpslistor på tyska – Mossaed började skriva poesi.
Jag kan fortfarande inte svenska, jag kan bara skriva poesi, förklarade Mossaed.

Vallgren berättade å sin sida att han inte kunde med att sänka sin nivå på skrivandet genom att skriva på tyska. Därför lät han sin översättare avsluta en artikel – han inlett på tyska – genom att översätta den från svenskan.

Det jag tyckte var mest intressant med samtalet var att slutsatsen av att leva utomlands påverkar språket. Vallgren kunde känna att meningsbyggnaderna blev allt längre och mer lika tyskans. Den svenska han använde började också kännas gammalmodig och full av anakronismer. Han pratade ju knappt svenska längre! Det var en av anledningarna till att Vallgren tillslut flyttade tillbaka till Sverige. Språket är ändå författarens verktyg, menade han, och han ville inte använda trubbiga redskap.

Mossaed hade också fått intrycket av att språket i hennes persiska dikter förändrats efter att hennes landsmän påpekat det för henne. Hon kom till Sverige utan en tanke på att lära sig svenska, och kan fortfarande inte uttala /ö/. Det har hon skrivit en dikt om!

 

Det här inlägget postades i Allmänt & övrigt, Av Sofia och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Om att förlora språket

  1. snowflake skriver:

    Vilket tänkvärt inlägg. Det låter som en intressant kväll. tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s